Viktoria Walldin: Vi mäter bostadsbristen men prioriterar fortfarande fel
Inför valet 2026 har vi ställt frågor till 17 personer verksamma inom bostadsforskning, fastighetsbranschen, fackförbund, tankesmedjor och intresseorganisationer. Vilka bostadspolitiska reformer vill de se, och vad bör nästa regering ta tag i? Vi har frågat Viktoria Walldin, socialantropolog och partner på White Arkitekter.
Jag önskar att jag hade en ny och genial bostadspolitisk reform att föreslå. Efter många år av arbete med social hållbarhet, segregation och bostadsförsörjning är jag snarare frustrerad över hur väl vi redan känner till problemet.
Vi har länge talat om bostadsbrist som en fråga om antal: Hur många bostäder finns? Hur många behöver byggas? Hur många kommuner har underskott? Men bostadsbrist ser annorlunda ut från människors perspektiv.
Boverket mäter idag det man kallar behovsbaserad bostadsbrist: hushållens ekonomiska förutsättningar, trångboddhet, osäkra boendesituationer och möjligheten att faktiskt få sina bostadsbehov tillgodosedda. Det är ett viktigt perspektivskifte. Ändå är paradoxen slående. 2026 uppger fler kommuner för första gången på 25 år balans än underskott på bostadsmarknaden. Samtidigt kvarstår stora behov av bostäder med rimliga boendekostnader. Omkring 142 400 hushåll är både trångbodda och lever med låg ekonomisk standard. Vi har alltså blivit bättre på att mäta problemet. Nu måste bostadspolitiken följa efter.
Om jag ska välja en reform är det därför denna: Gör ekonomisk överkomlighet och behovsbaserad bostadsbrist till styrande, mätbara nationella bostadspolitiska mål. Framgång behöver mätas i människors faktiska tillgång till bostäder: vilka som får en fullgod bostad, vilka som har råd att bo kvar och hur fler grupper får en reell möjlighet att efterfråga en bostad. Men tillgång handlar också om kvalitet. En fullgod bostad är en del av en livsmiljö, hur och var vi bygger, vilka kvaliteter som skapas och vilken stad som bostäderna tillsammans formar behöver därför vara en del av samma bostadspolitik. Markpolitik, finansiering, bostadsbidrag, allmännytta, markanvisningar och det befintliga beståndet behöver sedan användas för att förändra just dessa mått.
Det är kanske detta som gör mig mest uppgiven. Vi saknar inte kunskap. Vi har data, analyser och allt bättre verktyg. Vi vet också att bostaden påverkar människors trygghet, utbildning, arbete och livschanser.
Agenda 2030 sätter ett tydligt mål: senast 2030 ska alla ha tillgång till fullgoda, säkra och ekonomiskt överkomliga bostäder. 2030 är snart här.
Vi vet mycket om problemet. Nu är frågan hur vi omsätter den kunskapen i handling.