Rapport: Sjuksköterskeindex – hur långt räcker lönen på arbetsmarknaden?
Bostadspriserna har stigit till nivåer som gör att unga, familjer och breda löntagargrupper stängs ute från bostadsmarknaden. Det menar Vilgot Österlund från tankesmedjan Arena Idé, som i rapporten “Sjuksköterskeindex” presenterar flera förslag för en ny, mer rättvis bostadspolitik.
Under de senaste decennierna har bostadssituationen blivit en utmaning för fler och fler svenskar. Höga bostadspriser, krav på kontantinsats och långa kötider gör att unga vuxna tvingas bo kvar hos föräldrarna samtidigt som andra tvingas bo med dyra och osäkra andrahandskontrakt. Även för dem som varit med på prisuppgången har de snabbt stigande bostadspriserna fått konsekvenser. Par har inte råd att separera och pensionärer har inte inkomster nog att byta ned sig till mindre bostäder. Tillgången – och möjligheten att byta – till en trygg bostad har helt enkelt blivit sämre för stora grupper i samhället. För att förstå magnituden i prisutvecklingen på bostadsmarknaden ställs den i den här rapporten i relation till löneutvecklingen för sjuksköterskor. För 25 år sedan hade en ensamboende sjuksköterska möjlighet att ta lån för att köpa över 85 procent av de sålda bostäderna i Sverige. 2024 hade den siffran sjunkit till 57 procent.
Villor och större lägenheter i attraktiva bostadsområden har blivit en omöjlighet för en sjuksköterska utan stor förmögenhet. Om en sjuksköterska vill bo i Stockholm måste hon bo trångt. År 2000 hade en sjuksköterska i Stockholm stad i genomsnitt råd att köpa en lägenhet på 65 kvadratmeter, idag räcker lönen till en lägenhet på 34 kvadratmeter. Trean har blivit en etta, och en sjuksköterska som har eller vill bilda familj kan inte längre bo i stan. Samtidigt som reallönerna har ökat, har det skett en ”realbostadsminskning”.
Denna ”realbostadsminskning” har drivit upp skulderna och gjort vissa områden obeboeliga för människor som inte har mycket höga inkomster eller förmögenheter. Det riskerar att skapa ett segregerat samhälle där människor med liknande inkomster och klassbakgrund isoleras i separata områden. För att förbättra situationen och på sikt göra fler bostadsområden tillgängliga för bredare inkomstgrupper diskuterar rapporten en rad alternativ för att hålla tillbaka framtida prisökningar:
- Sänkt reavinstskatt och en fastighetsskatt som tar hänsyn till inkomst. För bättre rörlighet på bostadsmarknaden och ökad jämlikhet.
Bruksvärdespriser för nybyggda bostäder med statliga lån. Med ett statligt byggstöd kan man motivera att priserna vid framtida överlåtelser inte får dra iväg. Detta håller nere hushållens boendeutgifter och dämpar även prisutvecklingen på övriga bostadsmarknaden. - Kvadratmeterpristak på bostadsrätter. Med ett högt tak för vad en bostadsrätt får kosta per kvadratmeter, till exempel 150 000 kr/kvm, kan lönenivåerna växa in i bostadspriserna och prisskillnaden mellan olika områden minska. Vid flera budgivare skulle lotten, istället för maximalt bud, kunna avgöra vem som vinner köpet,Vidare diskuteras förslag för att underlätta inträdet på den ägda bostadsmarknaden och få en stabilare och effektivare bostadsmarknad:
- Subventionerat bosparande och statliga behovsprövade kontantinsatslån. För att uppmuntra en sund lånekultur och samtidigt underlätta inträde på den ägda bostadsmarknaden för vissa grupper.
- Fast nivå för amorterings- och ränteutgifter. Med en fast sammanslagen ränte- och amorteringsnivå på till exempel 6 procent av bostadens värde påverkas inte hushållens utgifter vid en ränteförändring. I tider av låga räntor amorterar man snabbare och i tider av höga räntor något mindre (då bör dock också inflationen vara högre).
- En särskild avgift på outnyttjade bostäder. För att få fler tomma lägenheter i bruk och bättre nyttja det befintliga bostadsbeståndet.
Om rapportförfattaren:
Vilgot Österlund är statistiker på tankesmedjan Arena Idé. Vilgot har tidigare arbetat som dataanalytiker, bland annat på Socialstyrelsen, och skrivit flera policyrapporter om ekonomisk politik.